Alfred var 47 år och uttråkad i livet. Så hade dagarna tett sig i vad som kändes som evigheter. Han hade barn som han såg allt mindre av, och en f.d fru som gått vidare och funnit sig själv på hemlig ort. Alfred gick runt och skrotade i en tvåa på fjärde våningen, här hade han bott nu i två år. Två år av tristess och rutiner som skulle få vemsomhelst att gäspa. Han hade jobb och en inkomst, men det var först nu som han insåg att det var inte det viktiga i livet. Vad som var viktigt var att känna sig behövd och älskad och uppskattad. Visst var han uppskattad och behövd på sitt arbete, men vad var det jämfört med en varm famn att krypa ner i efter en svår dag? Efter att ha insett att han levde i en ointressant bubbla hade han försökt att förgylla vissa dagar med lite underhållning. Han kunde till exempel köpa med sig en kvarting Smirnoff hem från systembolaget på Fredagarna när jobbet var slut, men de kvällarna slutade ofta med att Alfred satt över toalettstolen klockan två på morgonen med blodsprängda ögon och kräktes upp alltsammans. Han sökte trevligheten och värmen så pass ivrigt att han spydde ut alltsammans i toaletten, så tidigt bestämde han sig för att spriten inte var något att krypa ner i. Han var redan förlorad i sig själv som det var, ett missbruk skulle inte vara till någon hjälp alls. Han såg sig kanske som en loser, men inte som en idiot. Han sökte sig till annat, fejkade saker som lättade för stunden.
KAPITEL ETT:
Alfred satt ensam hemma med TVn och ett glas vin. Han såg på ett av de där programmen som tydligen hela Sverige samlade sig kring när solen sken och barnen inte hade gått och lagt sig än. Det sjöngs, tjoades och stojades. Man satt bara och väntade på att Robert Gustafsson skulle dyka upp mitt i alltsammans, sen kunde man vifta med svenska flaggor, skratta och knulla till Per Gessle resten av sommaren. Det var början av Juni och alla blommor var glada. Alfred däremot satt i sin enkla boning med vin, med sina Smirnoff-upplevelser i backspegeln visste han att han inte skulle dricka allt för mycket i afton. Även om de sjuka tv-programmen uppmanade till en kollektiv alkoholförgiftning. Alfred fnös åt TVn, gav den långfingret och började sedan ifrågasätta sig själv varför han tittade. Han hade tillräckligt med vin i kroppen för att kunna roas av annat. Han reste sig hastigt, greppade fjärrkontrollen och slog av TVn. Det blev alldeles tyst i vardagsrummet, Alfred gav ifrån sig ett blygsamt segerrop, sedan greppade han vinglaset från bordet och satte det till munnen. Några små ord innan han tog sig några klunkar, vad skulle han säga? Han tänkte. Ja, nu:
” Jag gör det som 95% av sveriges befolkning inte kan…jag stänger av tv-jäveln på sjävlaste tv-tittar-dagen. Skål, era små grisar!” Sedan satte han glaset till munnen, kände hur det varma vinet sög tag i gommen och sedan dök ner i kroppen som ätit sig mätt på någon halvdan middag för några timmar sen. Alfred ville ha lite fart nu, han ville röra på sig. Röra på kroppen. Chockera den litegrann med en spontan promenad.
Innan han visste ordet av befann sig Alfred ute i hallen, han snörde på sig skorna och tog på sig rocken. Kinderna brände, huvudet skickade svaga signaler till benen så Alfreds motorik blev lite lidande, men han höll sig på banan. Alfred mumlade något till sig själv om att han visste sina gränser, sedan släckte han ljuset i hallen, klev ut i trapphuset och låste ytterdörren. Han skulle ta en promenad och riktigt suga i sig naturen, det gröna gräset, fåglarna, solen som var på väg ner – allt skulle han andas in och ut i en lång och långsam promenad.
KAPITEL TVÅ:
Efter att ha gått några kilometer fann sig Alfred vid en bro. Han lutade sig över räcket och kände hur hjärtat flåsade i bröstkorgen, det var chockerat över denna spontana promenad och det fick Alfred själv att le. Han fiskade upp en cigarett ur innerfickan och tände den. Han var ingen riktig rökare längre, sedan några år tillbaka hade han bara rökt en eller två i månaden. Detta var månadens första och Alfred såg framför sig hur hans anfådda hjärta fördömde honom.
” Jajaja, tjat tjat tjat, man måste ju få leva lite, eller hur?” mumlade Alfred åt sitt hjärta och såg ut över vattnet som rann under bron han stod på. Tankar avlöstes av tankar, han mumlade för sig själv, lite full som alla är ibland. Men så plötsligt ruskas han till liv av skarpa fotsteg. Fotstegen kommer bakom honom, de går snabbt och hörs tydligt under bron vars underlag är gjort av trä. Alfred vänder sig sakta om och får se en liten skugga komma gående mot honom med bestämda steg. Det är inget snack om saken, skuggan är på väg rakt emot honom och den vill honom något. Alfred kastar cigaretten över räcket och lyckas fokusera blicken. Det är en kvinna mellan 25-29 år, ganska rund och klädd som om hon var på väg till…antingen en burlesk-show eller en marilyn manson-konsert. Håret är i dreads och färgat i knallrött och svart, hon är blek om kinderna men har kraftig mascara och läppstift, hennes bröst förstärks av en korsett och hon har en kjol i lack som tycks vara 30 cm i längd från hennes midja och ner. Tatueringar sträcker sig från hennes små fingrar och upp till axlarna, en ring sitter piercad i underläppen och hennes blick fäster sig så starkt i Alfred att han nästan blir spiknykter på några sekunder. Kvinnan stannar någon meter framför Alfred och granskar honom från topp till tå. Alfred vet inte vad han ska säga eller göra, innan han dock hinner få en syl i vädret säger kvinnan:
” Mister X noll noll två? ”
” Förlåt?” svarar Alfred.
” Är ni Mister X noll noll två? ”
( Alfred tänker snabbt nu – för oss läsare går det långsamt, men för Alfred går det på någon sekund – han ser tillbaka på sin tillvaro. Vad har han att gå hem till i kväll? Ingenting! En tom lägenhet, en TV som bara vill att han ska supa, en säng som är besviken över att se honom, och en morgontidning som bara kommer berätta om våldtäktsmän och en landsomfattande fattigdom. Alfred tror att allt det här kan brytas om han svarar Ja på kvällens mystiska kvinna. Kanske kan hon erbjuda honom något positivt; ett samtal, ett tecken, vad fan som helst som inte är en ensam kväll i en ensam tvåa. Alfred släpper garden, han faller, han svarar: )
” Ja, det är jag ”.
” Okay ” säger kvinnan till svar och räcker ut sin tatuerade hand som är prydd av ringar, Alfred ser på handen sedan tar han den och låter sig ledas bort från bron och över en gräsplan. Ett bostadskvarter närmar sig, kvinnan är väldigt bestämd i sin gång, hon påminner nästan om en militär som styr stegen i rask takt mot en fast bestämd destination. Även om Alfred är onykter börjar han ändå ifrågasätta vad han gett sig in på. Han ser på kvinnan som drar i honom: Varför är hon klädd på det här viset? Vad vill hon mig? Hon verkar väldigt bestämd, vad förväntar hon sig jag ska göra? Vart för hon mig? Alfred bestämmer sig för att fråga sig fram, på ett lite tillbakalutat sätt:
” Jaha, vad ska det hittas på ikväll då? ”
Kvinnan saktar inte ner i takten, hennes blick är fäst rakt fram mot en kloss av lägenheter där hon verkar bo. Dom kommer fram till en dörr, kvinnan utan namn tar fram ett par nycklar och sätter dom i låset till en vit dörr som det står Karlstedt på. Först nu tittar hon tvärt upp på Alfred:
” Ja, du ska knulla mig i kväll … ” säger hon, sen knuffar hon till dörren, vrider om nyckeln i låset och dörren går upp. Alfred känner det inte, men hans mun är öppen som en ladugårdsdörr. Ska han knulla henne?
” …Framför min man. Så, kliv in ” ler hon, och visar vägen in med ena handen.